angsull.blogg.se

Hela förmiddagen flöt på skapligt, förutom då att allt tar betydligt längre tid än man är van vid, på grund av ovana. Men efter lunch började det bli en aning förvirrat. 

Jag jobbade på ett äldreboende idag och jag och min kollega var där ett par timmar efter lunch (en lunch jag skållade mig på för att jag inte kan med de nya mikrovågsugnarna), men sen åkte vi tillbaka till kontoret för att dokumentera. Jag tog av mig jackan, lämpade av väskan och satte mig till rätta i stolen, redo att dokumentera järnet - och insåg att jag glömt datorn på boendet. Men, suck! Det var bara att köra tillbaka igen för att hämta den. På väg in i boendet kom jag på att jag inte hade tagit reda på koden till entrédörren. Bara att ringa kollegan för hjälp. 

Tillbaka på kontoret skrev jag järnet, som planerat (förutom att jag inte blev insläppt i ena läkemedelssystemet, så återigen fick kollegan komma till min räddning), och hann även med en liten kaffepaus. Det var ungefär då jag med fasa insåg att min jobbmobil var borta. Förvunnen. Puts väck. Jag var heelt säker på att jag haft den i fickan efter lunch och (nästan) helt säker på att jag hade med mig den tillbaka från sista vändan på boendet. Så jag letade på kontoret, i matsalen, i fikarummet, alla fickor, väskan, jackan - överallt! Fick lite (ganska mycket) panik, började kallsvettas och funderade över om jag skulle bekänna för chefen att jag tappat bort den livsviktiga jobbmobilen eller bara låtsas som ingenting, fortsätta min mammaledighet och söka nytt jobb... Tänkte att jag nog iallafall fick åka tillbaka till boendet (igen!) och leta där. Väl ute i bilen hittade jag mobilen på golvet jämte sätet. Lättnaden, alltså!

Efter det kände jag att nu är det, bannemig, dags för den här förvirrade mamman att ta sitt pick och pack och åka hemåt innan något mer tappas bort...